Novemberfika

I en solstol, på en balkong, med en sovande bebis på magen, med massor av kaffe och digestivekex, med solen i ansiktet och snart några fräknar på näsan... gör det inget att det snart är december.

Att sen kaffeglaset åkte i golvet och gick i tusen bitar är inget som på något sätt ska tolkas symboliskt. Snart är det vår igen.

Nästan tradition

Var?
Vid sjön Villingen, 50 meter ifrån resterna av den lastkaj som hörde till den nedlagda järnvägen Långshyttan- Byvalla.


När?
En vacker julidag.


Hur?
Först en näve smultron. Sedan sedvanligt fika med solen i ryggen. Vi lutar oss mot en uppdragen eka. Efterrätt blir en portion DN.

och sedan?
...cyklade vi hem, till större delen på den 44 år gamla järnvägsvallen. Två vägbommar och 4 älgjaktstorn passerades.

Erikshjälpen i Hedemora

Girafferna blickar ut över de blå stolarna och bortöver.

De småpratar ohörbart för oss:

- Rekordsiffra idag, kanske bortåt 200 personer.

- Första öppethållandet efter sommarstängningen, nu är folk på hugget.

-Titta, någon verkar intresserad av servisen i 72 delar, den där fina och dyra. Inte ens kantstött. Hoppas den hamnar hos någon som använder den ofta.

- Ja, och hör du att de gamla damerna här bredvid säger att de fikar upp ett badkar.

- Ja, badkaret hämtades ju med lastbilen och de fick fikakupong i utbyte.

-Titta vilka kassaköer. Konstigt, alla pratas vid och ingen har bråttom. Det är lika lugnt som hemma på savannen för solnedgången.

- Ja, där vi har vi ju vår mötesplats ... alla vi som inte är rovdjur ...

När blir det fikapaus?

Ja, det undrar man ju.

Chauffören och hans hjälpare har nog många varv kvar att köra innan det blir dags att öppna kylväskan bakom kvinnans rygg och ta fikapaus.

Det som syns på bilden är ett havrefält. Flyghavren, som är ett ogräs, har tidigare tagits bort för hand under långa promenader på fältet. En kreativ man i Vikmanshyttetrakten har konstruerat denna flyghavremoppe. Det verkar bra mycket vilsammare att använda den här metoden. Fikapausen kommer att bli skön och välförtjänt.

(Bilden var publicerad i en tidning och gick inte att hitta på nätet. Jag har fotat ett urklipp)

Gabriel Stierncrona...

...var en man som levde i Stjärnsund under Polhems tid (1700-talet). Vi passerar fårhagen för att komma till café Gabriel Stierncrona. Fårens blickar uppmanar oss att ta det lugnt och vi lyder verkligen.

När vi valt en personlig kaffekopp ur en lockande hylla och fått kall saft i vinglas bestämmer vi oss för rågbrödssmörgås med sallad och läckra nyttigheter. Vi går ut på gräset utanför och njuter. Utsikten är en liten damm, några skuggande björkar och på avstånd Stjärnsunds herrgård.

Efter fikat vandrar vi åter till caféet. En hel del människor sitter både ute och inne och fikar. Motorcykelåkare, promenare, bil- och båtburna och förstås cyklister som vi själva. Caféet ligger strategiskt i korsningen mellan en smal passage av Pråmleden (vattenväg från Hofors till Dalälven) och vägen som löper genom Stjärnsund. På väggen ser vi en överraskande anslagstavla.

Vilken rolig idé med en poetisk hållplats. Den kommer vi att följa, noga.

Äntligen, juli 2008

Den spännande fortsättningen följer här.

Titta noga på bilden!

Från början stod det alltså Shangri la på bänken. Det var ju verkligen mer poetiskt än skylten från ett tågfönster. Vi (lilla Mamman och hennes sambo handlar det om) började diskutera vad namnet egentligen stod för.

Är det en riktig plats....eller en sorts drömplats? För just oss var och är det drömplatsen för vårfika men hur var det från början?

Jo, 1933 skrev James Hilton en roman med namnet Lost Horizon, där Shangri la var ett förtrollat paradis där tiden stod stilla. Människorna åldrades bara obetydligt.

1937 blev det en 132 minuter lång film av boken. I samband med andra världskriget klipptes 24 minuter av filmen bort eftersom den påstods ha ett pacifistiskt budskap. Numer har man spårat upp större delen av de bortklippta avsnitten och restaurerat filmen.

Under det halva år som förflutit sedan förra inlägget har vi inte läst boken, men väl tittat på den svartvita filmen, som är sevärd av flera skäl. Förvånansvärt välgjord för att vara mer än 60 år. Att tiden är oviktig passar väl ihop med dagens mindfulness- och carpe diemtankar.

Jag (lilla Mamman) förställer mig alltså att en person för ganska länge sedan hade just den här sittplatsen som tillflykt för lugna stunder och tankar i ett vackert stilla landskap.

PS. Om man letar på Google hittar man också en plats i Tibet som numera heter Shangri la, men

den är ett nyare - kanske turistiskt -påhitt. DS