Det är en så fantastisk - och surrealistisk - fikapaus så den förtjänar att vara med på två bloggar. Jag tänker bara på känslan man måste ha efter att ha tagit bilen och tokkört från Västerås genom hela Europa, över Gibraltar, tvärs över Nordafrika till Kairo. Och sen sitter man där i solen och väntar på auktionen. Kung Farouks gamla klockor (och allt annat bling-bling) ska säljas. Om man har tur gör man ett kap. Har man otur var det förgäves...Det var farfars kompis som ville köpa, själv var han mest med som chaufför. Och för äventyrsmeritlistan antagligen. Kompisen fick visst köpa en lagom samling. Men dumt nog berättade han om den för en kvällstidning (sägs det, vad vet jag) och någon vecka senare blev det inbrott och han såg dem aldrig mer...
