Vårfika 2007

Bästa fikaplatsen inom cykelavstånd från Hedemora är en sliten bänk som är placerad i kanten av ett skogsparti med utsikt över en åker och lite längre bort aningar av vår lilla stad. Av en händelse fann jag platsen för minst 5 år sedan då jag följde en liten skogsväg, som bara var så inbjudande att det inte gick att motstå impulsen att cykla in och bli överraskad.

Just på den plats jag tyckte att jag vill ta fram termosen och ostsmörgåsen fanns denna bänk, kärleksfullt och stadigt placerad. Vem hade arrangerat detta för just mig? Det vet jag fortfarande inte. Däremot vet jag att skylten som syns på bilden inte fanns där första gången. Våren 2007 fanns den där till vår stora förvåning. Min misstanke är att någon mer person känner till bänken och vill leka lite.

Men bänkens ursprungstext är betydligt mer fantasieggande. Den har fått oss att titta på en gammal svartvit film för att förstå vad bänkplaceraren hade i tankarna. Den har också gett upphov till att vi suttit extra länge på bänken och följt vårfåglarnas flykt, fikat och läst. Den som nu blir vådligt nyfiken är välkommen på nytt bloggbesök. Kanske finns det då en bild eller i alla fall alldeles säkert en förklaring.

Siljan och Fricks

En varm augustisöndag promenerade vi ut i Siljan. Bryggan som vi faktiskt promenerade på är lagom lång för att man ska hinna se ett storslaget panorama runt sjön ifrån olika vinklar. Det var dagen efter ett bröllop med tillhörande festligheter. Vi tänkte och pratade om både bröllop och utsikt och jag tänkte utan att säga det högt på kusin B-s (född 1923) berättelse om när hon var barn. Hela hennes familj tittade ut över Siljan. Familjen bodde i Vikarbyn nära Siljan. Kusin B-s lillasyster frågade
- Ä Amerika daner?" (Liggger Amerika där?) och pekar mot andra sidan Siljan.
- Nej, svarade kusin B, för att komma dit måste du åka båt en hel dag och så en dag till..fast på rättviksmål som jag inte hann fånga i minnet då kusin B berättade för mig.
Vi som promenerade tänkte alla på att fika skulle passa fint efter promenaden. Fricks konditori är alltid öppet och har så mycket att välja på. Den här speciella augustidagen satt vi utomhus och njöt av sol, kaffe och smörgås. En skön paus mellan bröllopsfirande och vardag.

Fika 1958 i Kairo

Det är en så fantastisk - och surrealistisk - fikapaus så den förtjänar att vara med på två bloggar. Jag tänker bara på känslan man måste ha efter att ha tagit bilen och tokkört från Västerås genom hela Europa, över Gibraltar, tvärs över Nordafrika till Kairo. Och sen sitter man där i solen och väntar på auktionen. Kung Farouks gamla klockor (och allt annat bling-bling) ska säljas. Om man har tur gör man ett kap. Har man otur var det förgäves...

Det var farfars kompis som ville köpa, själv var han mest med som chaufför. Och för äventyrsmeritlistan antagligen. Kompisen fick visst köpa en lagom samling. Men dumt nog berättade han om den för en kvällstidning (sägs det, vad vet jag) och någon vecka senare blev det inbrott och han såg dem aldrig mer...

Under äppelträdet

Efter det uppfriskande morgondoppet! På väg i tankarna. Ska vi fiska? Ska vi ligga på klipporna och läsa DN? Ska vi puttra till Arholma och upptäcka mer av Roslagen? Ska vi prova om vi kan paddla kajak? Efter en extralång fikapaus då allt känns möjligt beger vi oss av. En julidag kan nästan allt inträffa om man har tur. Äppelträdet vakar över oss. Dagen blir lång och varm.

Första fikat

Vi gick och vi gick efter den fina fina somriga grusvägen - precis som de ska vara på sommaren på landet - och tänkte att snart. Snart kommer det en perfekt fikaplats. Sen vände vi. Sen gick vi in bland snåren. Tänkte att nu. Snart. Öppnar sig en perfekt glänta. Snart kommer en äng med lagom höga stenar med torr mossa att sitta på i skuggan under en knotig björk.

Sen hade vi kommit tillbaka till bilen. Vi hade sjöglimt.